Jag har alltid sökt äventyr och sätt att utmana mig själv. Genom åren har jag sysslat med bland annat kitesurfing och sportdykning. Inget har ändå känts lika bra som paramotorflygning. När jag startat motorn och vecklat ut skärmen bakom mig glömmer jag allt annat. Jag svävar över ängar och skogar, nästan som om vi var ett. Det ger en enorm känsla av frihet.
För det mesta rör jag mig på 150 meters höjd och håller samma hastighet som en moped. Då är det lättare att uppfatta detaljer som blir otydliga vid högre flyghöjd. Jag flyger helst i okontrollerat luftrum, där det inte behövs tillstånd från flygledningen. Oftast landar och lyfter jag från en åker.
Ifall det regnar eller blåser kraftigt stannar jag på marken. Att flyga i turbulens är ungefär lika angenämt som att köra traktor på en dålig skogsväg.
Paramotorflygning är förmånligt jämfört med andra flyghobbyer och utrustningen får plats i bilens bagageutrymme. Innan flygturen tar jag på mig motor med propeller och spänner fast mig i en sele. Skärmen är kopplad till motorn, som styrs med handtag som kallas bromsar. Tekniken är inte speciellt svår och grenen passar de flesta, även personer med fysiska handikapp.
Ifall man endast flyger i goda förhållanden och har utrustningen i skick, är risken för skador minimal. Själv är jag mera rädd när jag åker bil till startplatsen än uppe i luften.
För att flyga med paramotor måste man gå en kurs och avlägga ett prov med både praktiska och teoretiska övningar. Kursen sker i olika stadier och tar åtminstone ett halvår. Själv blev jag intresserad av paramotorflygning redan för 20 år sedan, men hann bli nästan 50 innan jag kom iväg på kurs. I hela landet finns det ungefär 150 paramotorflygare, varav en handfull bor i mina hemtrakter.
I nuläget har jag drygt 160 flygtimmar bakom mig, vilket betyder cirka 60 flygturer per år. Jag har inga planer på att dra ner på takten, snarare tvärtom. Att flyga är att leva lite mer.